HBO:s dokumentär om “yacht rock” visar hur genren föddes, omdefinierades och uppskattades på nytt.
Äkta Toto-skallar har alltid älskat västkustrock. Bland nyare fans är det vanligt att närma sig genren ironiskt, för att sedan ta den till sina hjärtan. För vissa är processen decennielång. Det gäller även ett särskilt segment av rockkritiker, som en efter en börjat omvärdera musiken som lyfts i Yacht Rock: A DOCKumentary från HBO:s dokumentärserie Music Box.
Medverkande artister, studiomusiker, producenter och journalister har mycket att säga om svunna tiders glans. Questlove, som växte upp under den polerade Los Angeles-scenens dominans på 1970- och 1980-talet, nämner att han önskar att Kenny Loggins och Michael McDonald hade gjort fler låtar ihop. Det är just den nördiga kärleken till musiken som genomsyrar dokumentären.
Termen Yacht Rock myntades av humorgänget bakom den kultförklarade webserien med samma namn från 2005. Idag driver de podcasten Yacht or Nyacht, med tillhörande lista som rangordnas efter hur väl genrens kriterier möts. Det anses till exempel inte vara självklart att närliggande band som Eagles och Fleetwood Mac platsar på listan.
Nummer ett, med 100 av 100 Yacht Rock-poäng, är What A Fool Believes (1978) med The Doobie Brothers. I dokumentären förklaras hur låtens synth- och pianoriff inspirerat många liknande alster. Att klaviatur är en av genrens viktigaste beståndsdelar gör att soundet inte blir alltför hårt. Distinktionen kan vara knepig men som journalisten Molly Lambert säger: du vet när du hör det.
Oavsett hur man förhåller sig till mjukrocken, är filmen full av roliga anekdoter. Alla är dock inte lika avslappnat självmedvetna som Steve Lukather och de andra intervjuobjekten. När regissören Garret Price ringer upp Donald Fagen från Steely Dan, blir Fagen förolämpad och ber Price dra åt helvete. Även musiklegender kan ha svårt för ironiska genrebeteckningar.
