I skuggan av mästerliga Toto IV, kan Turn Back från 1981 vara Totos mest underskattade album.
Dyrkade av studiomusiker, sågade av rockkritiker. En gång i tiden fick Toto representera allt som var ocoolt. Men gamla sanningar omprövas. På senare år har bandet blivit kultigt och fått kredd från oväntade håll. Via udda covers och serier som Stranger Things, har de nått ut till nya generationer lyssnare.
När man talar om västkustrockarnas formtopp, brukar Toto IV från 1982 vara den uppenbara tidsmarkören. Den gav oss världshitsen Africa och Rosanna och belönades med tre Grammys. Fyrans status i musikhistorien gör att Turn Back, som släpptes året innan, framstår som en ännu större plump i protokollet.
Denna deras tredje skiva var nämligen ett kommersiellt misslyckande efter Hydra (1979), som även den ansågs vara en flopp. Efter den lovande debuten 1978 fanns pressen från Columbia Records att skapa ett nytt succéalbum. Besvikelsen kring Turn Back bör alltså ses i ljuset av detta – plattan som nästan sänkte bandets karriär.
Totos sammansättning på Turn Back består av originalmedlemmarna David Paich, Steve Lukather, Bobby Kimball, David Hungate och bröderna Steve och Jeff Porcaro. De river igång med Gift with a Golden Gun. Det är fart och fläkt och det verkar så lekande lätt. Däri ligger Totos storhet: förmågan att ta fram det bästa ur varandra, med komplexa arrangemang som låter enklare än de är.
Enligt Steve Lukather ville bandet visa att de kunde göra arenarock och anlitade därför Geoff Workman (Queen, Mötley Crüe, Journey m.fl.) att producera Turn Back. I en intervju med Ultimate Classic Rock från 2013 minns Lukather: “That was our f--- you record”. Han syftar på att skivbolaget ville höra poprefränger och placera dem i det mjukare facket. Inte för att Toto gjorde särskilt tuff musik, men med tanke på en redan då spretig repertoar spelade det stor roll vad skivbolaget lyfte fram.
David Paich är arkitekten bakom Totos största låtar och skrev (eller co-skrev) även merparten av detta album. Balladerna är fina, men det är rockambitionen som präglar Turn Back. Det fungerar. English Eyes är en riffdriven dänga med ett längre instrumentalt parti, typiskt för en Totolåt med progressiva inslag. Japansingeln Live for Today har ett lite rakare stuk, men tippar aldrig över till gubbrock. Som promotion spelades den och Goodbye Elenore in i varsin “live in studio”-version. Där märks glöden och energin som bjuder in att återvända till de här låtarna.
Kritiken mot plattan har främst handlat om ljudbilden, som inte ens bandet själva försvarar. Som Steve Lukather säger i tidigare nämnda intervju: ”It’s probably the weirdest record we’ve done, certainly sonically”. Att det ökända spåret A Million Miles Away har en brutal dynamikskillnad mellan vers och refräng, är en mixteknisk synd som irriterat många känsliga musikeröron. För den som väljer att förlåta är det en försumbar detalj i sammanhanget.
Inspelad i den musikaliskt diffusa övergången mellan 1970- och 1980-tal, finns det en charm i att Turn Back låter som den gör. Kanske formades den av att ingen ännu visste vad som skulle definiera det nya årtiondet. Möjligen låter det inte fullt så lyxigt som det kan förväntas av ett Totoalbum. Därför lär fansen ha fått sina lystmäten 2018, när legenden Elliot Scheiner remastrade hela Totos katalog.
Tack och lov fick den uppdaterade versionen av Turn Back en skonsam behandling. Det rör sig inte om något sönderpressat loudness war-ideal. Om man ändå föredrar skivan så som den lät i original, kan det bli meckigt. Det är nämligen inte så lätt att få tag på den versionen digitalt. Att allt i streamingeran är utbytbart, är ett starkt argument för att behålla sina gamla fysiska skivor. Oavsett har Turn Back en given plats i samlingen. Även om det inte är Verket med stort V, hade det varit trist att inte få höra denna sida av Toto.
