Samtiden var inte redo för det brännande dramat Hetsaren, regisserad av B-filmskungen Roger Corman.
I 1950-talets USA var B-film lika tidstypiskt som sommarens raggarbilar. En filmkväll kunde bjuda på rullar som Attack of the Crab Monsters (1957), She Gods of Shark Reef (1958) och The Saga of the Viking Women and Their Voyage to the Waters of the Great Sea Serpent (1958). Förutom de målande titlarna har dessa tre filmer gemensamt att de regisserades av Roger Corman, kungen av kultfilm.
Med sina genrefilmer riktade mot popcornstinna ungdomar, brydde han sig knappast om att försöka platsa i finrummet. Cormans känsla för talang och inflytande över Nya Hollywood ska dock inte underskattas. Samtidigt kunde B-filmsstämpeln ligga honom i fatet. När han i början av 1960-talet ville producera något av mer dramatiskt tyngd, var det motigt.
Hetsaren (The Intruder, även kallad I Hate Your Guts) från 1962, med manus av Charles Beaumont, är baserad på Beaumonts roman The Intruder från 1959. Idag betraktas filmatiseringen som ett av Cormans viktigaste verk, men när det begav sig var den så kontroversiell att den hade svårt att få distribution och floppade på bio.
Produktionen av Hetsaren bör ses i ljuset av dess politiska kontext: avskaffandet av den amerikanska skolsegregationen och medborgarrättsrörelsens symboler som Little Rock Nine och Ruby Bridges. Den hade för övrigt premiär samma år som storfilmen Skuggor över södern. Kanske var ännu ett brännande tema om öppen rasism i sydstaterna för mycket för samtiden. Kanske var den för explicit för ängsliga distributörer.
Filmens svenska titel passade minst lika bra som originalet för att karaktärisera William Shatners huvudroll. Shatner spelar säljartypen Adam Cramer, som anländer till den fiktiva staden Caxton under förespeglingen att bedriva socialarbete. Hans egentliga syfte är att motarbeta integrationen i skolväsendet och uppvigla stadens invånare.
I kampen mot progressiva vindar utnyttjar Cramer den ärvda bitterheten över att nordstaterna vann inbördeskriget. Detta trots att han har lagen emot sig. Kringresande rättshaverist och flagrant rasist, är han skicklig på att underblåsa vreden mot att afroamerikanska skolelever utövar rätten att gå i skolan på samma villkor som vita.
Tio studenter trotsar det växande hotet från gatans mobb och får en allierad i en journalist (Frank Maxwell) som börjar ifrågasätta sakernas tillstånd. Kulmen sker när en av eleverna (Charles Barnes) anklagas för ett grovt brott, men hans lynchning stoppas i sista stund och Cramer exponeras för sina lögner.
Dialogen må vara grovhuggen och handlingen forcerad, men på sätt och vis blir det yxiga hantverket filmens förtjänst. Utan krusiduller ringar Roger Corman in hur flockbeteendets mekanismer kan eskalera utom kontroll. Våld som föds när en hetsare tänder gnistan. Hat som göds och gör sig påmint än i våra dagar.
