Med fokus på drama före mytologi, har bröderna Jonathan och Michael Cuartas skapat en välkommen uppgörelse med vampyrgenren.
Indierullen My Heart Can't Beat Unless You Tell It To är en av 2020 års mest intressanta långfilmsdebuter. För manus och regi står Jonathan Cuartas och för fotot svarar hans bror Michael. Filmat i och omkring ett deppigt Salt Lake City, har de gjort sitt bästa för att solka ned vampyrmytens romantiska skimmer. Detta är nämligen ingen traditionell vampyrfilm, mer ett lågintensivt, snudd på klaustrofobiskt familjedrama med inslag av grisigt våld.
Tre syskon bor ihop, varav de äldsta, Dwight (Patrick Fugit) och Jessie (Ingrid Sophie Schram), för en tröstlös kamp för att hålla sin bror Thomas (Owen Campbell) vid liv. Han lider av en sjukdom som kräver konstant tillförsel av människoblod, sover på dagen och tar skada av solljus. Trots dessa tydliga kännetecken på vampyrism omtalas inte hans tillstånd som något övernaturligt. Det förklaras inte heller hur han fick åkomman och varför hans syskon inte har den. Föddes han så eller blev han biten?
Det spelar inte så stor roll att uppenbara frågor om det ockulta inte besvaras. Syskonens relation är det centrala, där Dwights moraliska kval möter Jessies iskalla beslutsamhet att jaga färsk föda åt Thomas. Risker tas, offer skördas och försöken att skjuta på det oundvikliga blir alltmer desperata. Bröderna Cuartas har gjort en förtätad skildring av hur tidens tand även gnager på blodsugare. Istället för att upprepa gamla klyschor, är deras vampyrporträtt en välkommen uppgörelse med genren.
Titel: My Heart Can't Beat Unless You Tell It To
Land: USA, 2020
Regi: Jonathan Cuartas
Manus: Jonathan Cuartas
Med: Patrick Fugit, Ingrid Sophie Schram, Owen Campbell, Katie Preston
Längd: 1 tim 26 min