Viss musik är lika mycket performanceverk, menat att upplevas live. Så är det i Ryosuke Kiyasus fall.
Den japanska trumslagaren Ryosuke Kiyasu fortsätter att fascinera. Publikens miner brukar vara lika delar roade som förbryllade. Är han seriös, eller gör han parodi på konstmusik á la Killingängets gamla sketch Absolut Kroumata? Jodå, Kiyasu menar allvar med sina experimentella shower, som enligt musikerns Instagramkonto firar 20 år: “Drum solo show in 58 countries since 2003”.
I sitt solospel är han väldigt fysisk mot de stackars bord som får tjäna som virvelstativ. Det är som att han vill banka vett i möblemanget, eller få utlopp för demoner som håller honom vaken. Ibland ser det nästan koreografiskt ut. Allt är dock helt improviserat och ingen spelning är den andra lik. Den som stiger in i Kiyasus värld gör bäst i att ta med sig ett öppet sinne.
Ryosuke Kiyasu är inte nådig mot möbler som står i hans väg.
Här förvandlar han virveltrumman till ett blåsinstrument.
2004 grundade han noisegrind-duon Sete Star Sept, som bl.a. har spelat på Extreme Obscene Fest i Tjeckien.
Jag var på plats när Ryosuke Kiyasu spelade i Stockholm 2019. Nedan följer mina intryck från kvällen (reviderat från den ursprungliga publiceringen i Gaffa, 13/4 2019).
“Min show består av negativ energi.” I en intervju med Time Out förvarnar Ryosuke Kiyasu om att publiken bör förvänta sig ilska, sorg och hat. Riktigt så nattsvart blir det inte när japanen intar Larry’s Corner i Stockholm, vilket kanske mest beror på den nördmysiga inramningen.
Från en hybridskola av dödsmetall och jazz, har han en speciell relation till sin virveltrumma. För det mesta verkar han vilja ha ihjäl den. Placerad på ett litet bord behandlas den lika mycket som en slagpåse som ett instrument. Det slits, rivs och mörbultas.
Plötsligt kastar sig Kiyasu ned, gnuggar ansiktet mot virvelskinnet och ger ifrån sig plågade läten. Virveln blir som en förlängd kroppsdel, en lem han inte kan bestämma sig för om han ska hugga av eller krama sönder. Hans ena sko ska också bli ett viktigt redskap under den knappt 20 min långa föreställningen.
I slutet av improvisationen byts trumpinnarna mot vispar i en förrädiskt sansad swingrytmik. Lugnet varar inte länge innan smattrandet återupptas. Vi är runt 35 personer som bevittnar de spastiska utbrotten. Någon ryggar tillbaka när pinnarna kommer för nära, men som tur är sker aldrig något tillbud.
I den lilla lokalen har Ryosuke Kiyasu skapat sig ett rum i rummet av aggressivt, kontrollerat kaos. Hans hängivenhet är så intensiv att det känns fullt tillräckligt med den korta stund vi får ta del av. När artisten pustar ut och tackar för applåderna, unnar han sig ett litet leende.