Brandon Cronenberg tappar upp ett smutsigt reningsbad
Recension, Infinity Pool (2023)
Äpplet faller inte långt från trädet för Cronenberg den yngre. Precis som sin far David blandar Brandon gärna sci-fi och kroppsskräck. Från Antiviral och Possessor, till Infinity Pool som fortsätter i samma anda.
Ett aningslöst par är på lyxsemester på en fiktiv semesterö. Bland vita leenden och frukotsbufféer i morgonsolen, börjar mardrömmen förrädiskt ytligt. När James (Alexander Skarsgård) och Em (Cleopatra Coleman) lär känna livsnjutarna Gabi (Mia Goth) och Alban (Jalil Lespert), övertalas de att vidga vyerna utanför hotellområdet. Ett, tu, tre har James gjort sig skyldig till en smitningsolycka. Tyvärr visar sig ön vara en hårdför polisstat, med dödsstraff för minsta förseelse. Det går dock att köpa sig fri, men bara om man låter sig klonas (!) och som rättvisan kräver, byta liv mot liv.
Som ömsom offer, ömsom förövare, bryts James ned i ett ekosystem av brott och benådning. Alexander Skarsgård verkar trivas i rollen, liksom Mia Goth som sociopaten Gabi. Raseriet när hon pistolhotar en hel busslast bjuder på underbart maniskt skådespel. Stämningsbygget har mycket att tacka Tim Hecker, vars musik klaffar fint med Karim Hussains foto. Ta fängelsescenen när James genomgår sin första metamorfos. Sekvensen är kort men oj vad effektivt den sätter tonen.
Ät de rika-genren har sällan varit så här mörk och Infinity Pool lär säkra titeln som årets mest dekadenta semesterfilm. Nog för att den bristande vandeln tillskrivs de mest välbesuttna, de vars synder lättare begravs. Hade det i en annan tid, på en annan plats, lika gärna kunnat vara vem som helst av oss? Cronenbergs provokationer gör det svårt att värja sig från tanken.
Titel: Infinity Pool
Land: USA, 2023
Regi och manus: Brandon Cronenberg
Med: Alexander Skarsgård, Mia Goth, Jalil Lespert, Cleopatra Coleman
Längd: 1 tim 58 min