När granskarna blir granskade blottas obekväma sanningar om den egna kåren. SVT:s Estoniadokumentär väcker nya frågor om ansvar.
Så var det dags för Vetenskapens värld: Estonia och myterna, en granskande dokumentär av Linus Brohult och Bosse Lindquist. Brohult är redaktör vid SVT:s vetenskapsredaktion och Lindquist har tidigare bland annat gjort dokumentärserien Experimentet (2016), om skandalkirurgen Paolo Macchiarini. I ett svar till Tidningen Journalisten berättar Brohult varför de tog sig an turerna kring Estonia:
Hela de senaste årens uppväckta ifrågasättande av vad som hände med Estonia känns väldigt angeläget att belysa, inte minst för att viktiga delar av samhället anklagats för att mörklägga sanningen.
I DN skriver Lindquist att det har varit motigt att fråga ut sina kollegor:
Jag har sökt många av dem som rapporterat om Estonia. De flesta har tackat nej till intervjuer. Ingen har kunnat förklara hur de hamnat så fel. Det är som att man helst glömmer och går vidare.
Det timslånga programmet vidrör några av de konspirationsteorier som har omgärdat Estoniakatastrofen, samt de nya haveriutredningarna som styrker den ursprungliga förklaringen om en olycka. Mot bakgrund av detta ägnas betydande speltid åt Henrik Evertssons dokumentärserie Estonia – Fyndet som förändrar allt, vars felaktiga påståenden om förlisningen motbevisas:
I Discovery-serien hävdades att hålet [i fartygets skrov] hade uppstått redan innan fartyget föll till botten, och detta ‘bevisades’ med hjälp av en grafik, som senare visade sig vara helt felaktig.
För kontext backar vi bandet till hösten 2020, när Estonia – Fyndet som förändrar allt sänds på Kanal 5/Discovery+. I den får vi förutom spekulationer om katastrofen se hur filmteamet hittar hål i fartygets skrov. Upptäckten belönas med Stora Journalistpriset 2020, med motiveringen att Evertsson “trotsade dykförbudet och fann hålet som tvingar tre regeringar att gå till botten med gåtan Estonia”.
Året därpå får han och Stora Journalistprisets jury dela på den mindre smickrande utmärkelsen Årets förvillare, som delas ut av Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF). Motiveringen lyder: “[F]ör att till en bred allmänhet lyft fram och legitimerat konspirationsteorier kring Estoniakatastrofen”.
VoF är långt ifrån ensamma om kritiken. Till exempel publicerar Magasinet Filter flera granskande reportage om Estonia – Fyndet som förändrar allt, och i en gemensam debattartikel i DN ifrågasätter tio tunga journalister Stora Journalistpriset-juryns omdöme. Janne Josefsson och Bosse Lindquist är två av undertecknarna. Josefsson skriver senare en krönika i DN där han står fast vid kritiken och ställer retoriska frågor till kollegiet:
Men vad har vi för journalistkår i landet? Vem granskar den? När de inte ens själva fattar att de är lurade.
Från Journalistförbundets håll har man försvarat Henrik Evertsson och filmaren Linus Andersson och beklagat att de blev fällda i tingsrätten för brott mot gravfriden. Även Reportrar utan gränser har stått på deras sida och hänvisat till allmänintresset.
För den som kämpar med att acceptera sakernas tillstånd, kan Estonia och myterna vara till hjälp i processen. En som har ändrat ståndpunkt är förlagschefen Patrik Hadenius, som ingick i Stora journalistprisets jury 2020. I dokumentären säger han att han ångrar sig och fortsätter:
Med det jag förstår idag tycker jag det är olyckligt att jag varit med och lyft fram en film som uppenbarligen vilselett och inte varit en journalistisk bragd utan tvärtom, någonting till och med kanske falskt.
Bosse Lindquist och Linus Brohults grävarbete är minst sagt besvärande för delar av den svenska journalistkåren. Kanske är det som Lindquist säger, att folk helst vill glömma och gå vidare. Men ett av våra största nationella trauman försvinner inte bara för att man blundar för sitt eget ansvar. I jakten på sanningen bör källkritik trumfa en spännande berättelse.
Estonia och myterna finns att se på SVT Play fram till 11 augusti 2026.
Relaterat
30 år efter att arkeologen och författaren Jonathan Lindström, tillika Årets folkbildare 2007, förlorade sina föräldrar i Estoniakatastrofen försöker han förstå varför, och om det hela kanske kan lära oss något mer generellt om människans förmåga att utforska verkligheten.
Stora journalisthaveriet: när Jonas Bonnier upplever vad som är rätt (Folkvett, organ för föreningen Vetenskap och Folkbildning, nr 2 2024)