Inte ens museum är fredade. Den internationella trenden där klimataktivister ger sig på berömda konstverk har nått Sverige.
Så var det dags för ännu en missriktad klimatkupp. I nära tid har vi sett aktivister blockera E4 och utsätta andra för potentiell livsfara. Vi har sett dem storma Melodifestivalens scen, ett tilltag som upprepades i Let’s Dance där de äventyrade säkerheten för såväl produktionen som sig själva.
I onsdags tyckte rörelsen Återställ våtmarker att Nationalmuseum var en lämplig plats att manifestera sitt missnöje. I aktionen smetade två aktivister färg på skyddsglaset till oljemålningen Konstnärens trädgård i Giverny av Claude Monet. De limmade även fast sina händer på glaset. Som tur var blev det ingen åverkan på duken eller ramen.
Världen över syns liknande aktioner. Varför det gemensamma kulturarvet ska vara skådeplats för civil olydnad och vandalisering är oklart. Aktivisternas utomparlamentariska metoder ter sig både långsökta och kontraproduktiva när de kapar kulturens arenor för att väcka uppmärksamhet.
Denna typ av aktivism riskerar att göra konsten mindre tillgänglig för oss alla. Fler vakter, ökade säkerhetskontroller. Ett plexiglassamhälle. I desperationen att vara på rätt sida historien verkar klimatångest och radikalisering gå hand i hand, allt enligt en logik som rättfärdigar skadegörelse. Det leder till ohederlighet i debatten och falska dikotomier där gamla tavlor ställs mot att världen brinner.
Saken blir inte bättre av orimliga historiska jämförelser, som när Återställ våtmarker liknas vid frihetskämpar som Martin Luther King, Mahatma Gandhi och suffragetterna. Detta när vi lever och verkar i en demokrati med stark yttrandefrihet och stora möjligheter att engagera oss politiskt utan att behöva riskera fängelse eller värre. Nej, låt oss använda våra privilegier konstruktivt, inte göra dem till en börda som leder till en spiral av destruktivitet.
